Tankar inför Tour de France

Som några av er säkert känner till är jag intresserad av cykling och en av årets höjdpunkter (trots doping) brukar vara att följa Tour de France. De senaste sju åren har jag följt tävlingen noga och tittat på en herrans massa etapper på Eurosport.

I år känns det dock lite konstigt och jag ser inte alls fram emot årets upplaga av världens tuffaste tävling. Det beror inte på alla dopingfall utan för att något hemskt hände på sista etappen ifjol. För den som inte vet avslutas tävlingen alltid med 10 varv runt Champs Elysée i Paris. Mellan triumfbågen och Place de la Concorde susar cyklisterna fram i mer än 50 km i timmen.

I fjol när cyklisterna precis kom fram till Champs Elysée och skulle påbörja det första av de tio varven ringde min mamma och berättade att min pappa hade dött. Det var den 26 juli. Efter samtalet satt jag i min fåtölj och hyperventilerade och stirrade på TV:n. Det slutade med att Mark Cavendish vann spurten och därmed tog sin fjärde etappseger under årets tävling. Just då, när cyklisterna kom in på paradgatan i Paris, dog mitt intresse för cykling och den tävling som jag följt och genom åren lärt mig att älska.